Författare Förlag Utbildning

Ur ”Draksystrar”

Sakta vande sig ögonen vid mörkret på alla tre. Anna tittade in i det mörka rummet med lika stor nyfikenhet som sina föräldrar.

”Men åh”, sa Marie och tog ett myndigt steg in i rummet. Tätt bakom henne följde Mikael med en ficklampa som lät den svaga ljusstrålen följa konturerna i rummet. Den instänga lukten bevärade dem inte. Från en ventil på väggen sipprade små vaga strålar av dagsljus in. Det såg ut som små älvor dansade på väggen med smala armar och ben.

”Jag hämtar golvlampan i sovrummet.” Mikael lät ivrig och återkom snabbt med både lampa och en skarvsladd  han satte i uttaget strax utanför rummet. Han tog av skärmen och lät den nakna glödlampan fylla så många skrymslen med ljus den mäktade med. Det fanns inget i rummet som liknade ett fönster. I taket hängde en stor järnkrona med vita tjocka stearinljus i. Marie räknade dem till åtta. Hon sträckte upp handen och rörde den understa delen av kronan så den svajade till. Rummet var rent, näst intill kliniskt fast det luktade ändå gammalt av textilier, både av den stora ullmattan på golvet och det tunga sammetsdraperiet vid dörren.

”Ljus, vi behöver mer ljus Mikael. Hämta tändstickor är du snäll.”

Rummet var ganska stort. Marie såg sig om och började stega golvet med Anna hängandes på höften. Hon uppskattade att det var cirka 40-45 kvadratmeter stort. Runt hyllbeklädda väggar av vackraste mahognyn fanns böcker, träboxar och skåp av glas. På vänster sida närmast vinden stack en skiva fram som såg ut att fungerade som skrivbord och vilande på fyra vackert svarvade ben av samma material som hyllorna. Ett träskrin i mahogny stod mitt på bordskivan. Intill den låg en gyllene gammal reservoarpenna med en svart fjäder i toppen. Marie skälvde i hela kroppen. Mikael kom in med en pall som han placerade strax under kronan , klev upp och tände ljusen. Ljudet av tändstickans rasp mot askens plån fick små glimtar och minnesbilder att vakna till liv hos Marie. Hon drog in doften av oxidationsmedlet från tändstickan och plötsligt uppenbarade sig en bild av ett övertänt hus. Dånet av ilskna eldsflammor som sträckte sig högt mot en nattsvart himmel hade hon upplevt förut. I sina mardrömmar flydde hon alltid från något. Från elden eller fåglarna som ständigt påminde henne om sitt förflutna. Marie knep ihop ögonen, satte armarna i kors runt sin mage där Anna hamnade ihopklämd utan att göra motstånd. Lika fort som synen uppkommit försvann den och hon återkom till nuet. Marie hostade till och lyfte Anna tillbaka på sin höft som storögt stirrade på henne med sina mörkblå ögon. Runt väggarna fladdrade skuggor från ljusen stämningsfullt av kronans vajande rörelser. Hela rummet tycktes med ens få liv. Men i Annas ögon speglade sig något helt annat. Där brann lågorna fortfarande.

Det hade funnits studer då Marie tyckt att Anna, trots att hon bara var drygt ett år gammal hade en gammal själ någonstans inom sig. Det hade hänt då Marie pratat högt för sig själv så hade Anna med sitt kroppsspråk visat att hon förstått vad Marie sa. Anna följde alltid Marie med stor nyfikenhet vad hon än tog sig an. Hon var ett ovanligt barn, precis som Maries mördade dotter Elin hade varit. Ur väggen lösgjorde sig en skugga av en krum man som fick både Marie och Anna att vända blicken åt samma håll samtidigt. Sakta gled skuggan in i väggen igen medan Mikael nyfiket gick runt och plockade på lite saker som stod i hyllorna, helt omedveten om vad Marie och Anna just bevittnat.

”Åh Herman, är det det här du ville jag skulle hitta”, mumlade Marie tyst för sig själv. Det kändes alltid som om någon eller något ständigt var närvarande intill henne. Under skrivbordet stod en karmstol inskjuten med en tjock dyna av bolster och ett gyllenegrönt tyg. Försiktigt drog hon ut stolen, satte sig med Anna i famnen och drog det stora skrinet intill sig. Det slog henne stt det var exakt samma färg som de valt att tapetsera om det stora rummet utanför med.

”Jag tror det här vill öppnas Mikael.” Marie vände på huvudet men där stod inte Mikael. Där stod en vacker kvinna med långt lockigt mörkt hår ihopsatt med en mjuk scarf i håret så det föll mjukt på ena axeln ner mot det vänstra bröstet. Hon bar en enkel blå klänning med ett vitt bröstförkläde. En kvinna från en annan tid. Marie svalde och böjde nacken vördnadsfullt emot kvinnan som böjde sitt huvud likadant till svar. Sen var även hon borta.

”Ja gör det”, sa Mikael och tog ett steg närmare. Marie stirrade på honom som om hon sett ett spöke. Som om hon inte förstod vad han sa.

”Ja, öppna det du”, upprepade han sig. Försiktigt lyfte Marie på locket och fällde det så långt bak att det till slut stannade med ett vagt mekaniskt knäppljud. Marie blinkade bort det som sved i ögonen, höll andan medan hon såg ner i skrinet som var på höjden fullt av ihovikta ark och överst låg tre svarta fjädrar. Arken såg ut att vara av samma typ av papper som Herman hade skrivit sitt efterlämnade brev till henne. Marie tog fjädrarna i sin hand, gick med bestämda steg ut ur rummet till sovrummet och hämtade sin mobiltelefon från sovrummet. Marie satte ner Anna på en lekfilt med leksaker, gick fram och ställde sig vid panoramafönstret. Sakta lät hon blicken glida ut över parken ner mot verkstaden och vattnet. Fingrade lite på sin Iphone innan hon slog kortnummret till den person hon litade mest på.

”Hej Dennis, det är Marie. Jag vill att du… om du kan, kommer hit nu. Jag har hittat något du bör se.”

(oredigerad text)

IMG_0432

 

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *